för ett år sen ringde pappa, han sa att jag skulle strunta i den sista lektionen och bara komma hem. jag frågade varför, men han ville inte berätta. på vägen hem hade jag en stor klump i halsen och magen, tårarna var nära att komma för jag visste att det hade hänt något. jag minns pappa stå där vid ingången med tårar i ögonen och munnen som öppnade sig och sa "morfar.."

jag bara skrek, va arg och grät floder. tårarna tog liksom inte slut. huvudet dunkade och jag kände mig verkligen helt förstörd..

---

det är helt sjukt att 365 dagar har gått utan dig. ett år. jag tänker på dig nästan varje dag. och jag önskar bara att jag fick krama om dig, inte bara i drömmarna liksom.

men trots att jag inte kan se dig, prata med dig eller bara krama om dig och säga hur mycket du verkligen betydde för mig, så vet jag att vi kommer ses igen. jag längtar tills jag kan hoppa upp i din famn och säga att jag älskar dig!

du känns fortfarande så verklig, men när man sedan försår att du faktiskt har lämnat jorden, kommer sorgen igen. det jag vill säga är: jag älskar dig morfar, du är bäst!